Du tar kål på mig älskade vän, önskar att jag visste hur jag skulle riva din mur...
Men som sagt, många fina minnen har jag fått över årens lopp, är glad att jag berättade det där, om hur världen stannar när du nynnar i mitt öra...

Det är konstigt hur allt du skriver onekligen påverkar mig även fast jag inte ens lyckats skrapa ytan på muren.
Hur ska jag veta vad du känner när du skriver, hur ska jag veta varför och vad jag känner när jag läser, ändå känns det som alla ord går rakt in i hjärtat ibland med mjuk beröring, ibland med rakbladsvassa skär.
Kommer jag någonsin förstå vad som håller mig fängslad men ofrivilligt fri...?



PS:
Bilden är lånad från Anna, underbara Anna!
http://eyecastle.deviantart.com/
Kika in!